Kronan vacklar - Sverige behöver ny valuta för en ny tid

Sverige står i dag vid ett avgörande vägval. Under två decennier har vi valt att stå utanför eurosamarbetet – ett beslut som fattades i ett annat historiskt skede, under helt andra ekonomiska och säkerhetspolitiska förutsättningar. Men världen har förändrats, Sverige har förändrats – och nu behöver vi på allvar fråga oss: Är kronan fortfarande rätt väg framåt?

Beslutet att inte införa euron 2003 drevs till stor del av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som målade upp skräckscenarier om hotade löner, förlorad självständighet och ett sönderfallande trygghetssystem. Med paroller som "Vi vill ha lönen i kronor – inte A-kassan i euro" vann man folket, men förlorade framtiden. Resultatet blev att Sverige isolerades med en liten, volatil valuta – medan våra grannar tryggade sin ekonomi i eurozonen.

Samma typ av symbolpolitik lever vidare i dag – nu i Sverigedemokraternas regi. Det parti som påstår sig värna svenska intressen är i själva verket en bromskloss för svensk ekonomisk säkerhet. SD har anammat 2000-talets vänsterpopulism och ställt sig i vägen för att Sverige ska kunna ta del av Europas ekonomiska ryggrad. Det är inte en framtidsvision – det är nationalistisk nostalgipolitik som riskerar vår långsiktiga välfärd.

Och det är inte bara ett symboliskt problem. Den svenska kronan har tappat i värde mot både euron och dollarn, år efter år. Resultatet är tydligt: dyrare import, kvarhängande inflation och sämre köpkraft för hushållen. Svenska företag har förlorat konkurrenskraft, investeringar letar sig bort och hushållen känner av trycket i plånboken – från matbutiken till sommarsemestern.

När Sverige röstade nej till euron i folkomröstningen 2003 låg valutakursen runt 9,10 kronor per euro och cirka 8 kronor per dollar. I dag, över 20 år senare, kostar en euro cirka 11,60 kronor och en dollar omkring 10,75 kronor. Det innebär att kronan tappat nära 30 % i värde mot euron och över 34 % mot dollarn. Det är ett tydligt tecken på långsiktig försvagning – med direkta konsekvenser för både hushåll och näringsliv.

Vi betalar ett högt pris för att politiken varit för rädd för att ta beslut.

När Sverige valde att gå med i Nato var det inget tal om folkomröstning. Det handlade om vår säkerhet – och riksdagen tog ansvar. Varför skulle euron vara annorlunda? Ekonomisk säkerhet är minst lika viktig. Utanför eurozonen står vi sårbara, utan skyddsnät, med en centralbank som i praktiken följer Europeiska centralbankens linjer – men utan inflytande över besluten.

Eurozonen är mer än en valuta. Det är ett system av stabilitet, förutsägbarhet och ekonomiskt samarbete. Länder som Finland, Estland och Nederländerna har stärkt sin ekonomiska motståndskraft tack vare euron. I Sverige däremot fortsätter vi att hoppas på att kronan ska återhämta sig – utan att agera.

Och det är inte bara SD som bär skuld. Samtliga riksdagspartier har i olika perioder duckat för frågan. Rädslan för att bli stämplad som "elitistisk", "invandrarfientlig" eller "EU-fanatisk" har tystat nödvändig debatt. Samtidigt har nej-sidan fått breda ut sig – trots att deras argument inte håller för dagens verklighet.

Nej, detta är inte en fråga för folkomröstningar. Det är en fråga för ansvarstagande politiker. Vi betalar våra riksdagsledamöters löner för att de ska göra jobbet – analysera, fatta beslut, ta ansvar. Om de abdikerar från detta, vad betalar vi dem då för?

Sverige behöver fatta ett strategiskt beslut. Inte ett nostalgiskt. Det handlar om ekonomisk trygghet, om långsiktiga villkor för hushåll och företag, och om Sveriges ställning i Europa.

Vi valde Nato för att vår säkerhet hotades. I dag hotas vår ekonomiska säkerhet. Då som nu krävs politiskt mod. Frågan är bara: Vem vågar ta det?