Det som nu avslöjats om äldreboendet Linné Nora i Uppsala är inte bara en vårdskandal.
Det är ett symptom på ett större och allvarligare problem: att ansvar och resurser i vår kommun har förflyttats från det som verkligen betyder något – till det som bara ser bra ut på pappret.
I minst ett och ett halvt års tid har det funnits kända, dokumenterade brister i äldreomsorgen. Varningssignaler har funnits i flera led, ändå nådde de aldrig upp till kommunledningen. Personal slog larm om felmedicinering, bristande omvårdnad och en tystnadskultur som hindrade förbättringsförslag. Trots det gjordes inga genomgripande åtgärder – och ansvarig direktör Lenita Granlund informerades först våren 2025, efter att en äldre fått fel dos insulin. Det är inget annat än ett haveri i både styrning och ledarskap.
Granlund säger att hon blev arg, frustrerad och ledsen när hon läste rapporten. Men ilska räcker inte. Den som är ytterst ansvarig för en verksamhet med 7700 anställda måste också ha uppsyn, kontroll och förmåga att agera i tid. Om larmen inte når uppåt, om ingen tar ansvar och om kulturen tillåter tystnad i över ett år – då måste man våga ställa den svåra frågan: sitter rätt person på rätt plats?
När skandalen nu är ett faktum är det inte längre möjligt att gömma sig bakom ansvarskedjor. Det är rimligt att ansvar utkrävs – även i toppen. Att omsorgsdirektören nu tvingas lämna sitt uppdrag är både nödvändigt och ofrånkomligt. Inte för att en enda chef kan lastas för allt, utan för att ledarskap utan förtroende är förlorat ledarskap.
Och samtidigt som dessa missförhållanden tillåtits pågå, har Uppsala kommun valt att gå vidare med ett av Sveriges dyraste infrastrukturprojekt: spårvägen. Ett projekt där notan nu förväntas överstiga 15 miljarder kronor, och där prioriteringarna länge har väckt frågor. Det är slående hur mycket kraft, tid och resurser som lagts på trafiklösningar – medan delar av välfärden brutit samman.
Det yttersta ansvaret vilar på kommunledningen. Att fortsätta driva igenom ett spårvägsprojekt för mångmiljardbelopp samtidigt som äldreomsorgen befinner sig i fritt fall vittnar om felprioriteringar på högsta nivå. Det är inte modigt ledarskap – det är ansvarslös symbolpolitik. Men reaktionerna har kommit först när krisen blivit medial.
Än mer anmärkningsvärt är att kommunstyrelsens ordförande jublande kommenterar att spårvägsbygget nu kan fortsätta – samtidigt som äldre människor, som en gång byggde det här samhället, får leva sina sista år i vanvård och ovärdighet. Det blottar en cynisk verklighet där politiska projekt väger tyngre än människors välfärd och trygghet. Är det verkligen det Uppsala vi vill ha?
Det som saknas är självrannsakan. I stället för att ifrågasätta tidigare beslut fortsätter kommunledningen att försvara miljardprojektet med samma självförtroende som om ingenting har hänt. Men man kan inte samtidigt tala om trygghet och välfärd – och blunda för konsekvenserna av att välfärdens grund sakta rämnar. Det går inte att bygga framtid utan att först ta ansvar för nuet.
När ansvariga politiker säger att vi behöver ”bygga upp förtroendet igen”, är det ett korrekt konstaterande. Men det kräver mer än besök på äldreboenden och löften om förbättring. Det kräver en total genomlysning av styrningen, kulturen och strukturerna i hela vård- och omsorgsorganisationen. Framför allt kräver det att vi omfördelar resurser till det som är absolut viktigast: människors trygghet, värdighet och hälsa.
Att bo på ett äldreboende i Uppsala ska inte innebära risk för vanvård, felmedicinering eller rädsla. Det ska vara en plats för trygghet och omtanke. Ändå har vi nu sett två stora skandaler på mindre än två år – först hemtjänsten, nu särskilda boenden. Det kan inte längre kallas undantag. Det är ett systemfel.
Så länge kommunen lägger miljarderna på prestigeprojekt och inte på att säkra välfärdens kärna, kommer nya kriser att vänta runt hörnet. Det är hög tid att styra om kursen – från visioner till verklighet, från PR till ansvar, från symbolpolitik till handling.