När unga som Tina utvisas medan kriminella ungdomar tillåts stanna har politiken tappat sin kompass.
Tina kom till Sverige som tioåring. Hon har gått i svensk grundskola, dansat i Gottsunda, utbildat sig till undersköterska och vill vidare till sjuksköterskeutbildningen. Ändå fick hon den 28 juli besked om utvisning, med motiveringen att hon ”är i en sådan ålder där det är vanligt att skaffa eget boende och leva mer självständigt”. Hon har till den 18 augusti på sig att överklaga. Vem tjänar på att en 20-åring som redan är en del av vårt samhälle rycks upp med rötterna?
Samtidigt läser vi varje vecka om tonåringar och unga vuxna – ofta redan svenska medborgare – som ägnar sig åt grova brott. De är kvar här, ibland efter upprepade domar. Vi förmår varken skydda deras offer eller bryta deras bana. Kontrasten är svår att acceptera: den som vill arbeta, studera och bidra ska ut, medan den som skapar otrygghet ofta blir kvar. Vilken signal ger det till landets skötsamma ungdomar – och till dem som vi vill att ska välja lag och utbildning framför kriminalitet?
Jag säger inte att reglerad invandring kan eller ska avskaffas. Tvärtom: tydliga regler behövs. Men lagstiftningen måste också spegla sunt förnuft och grundläggande anständighet. Principen om familjens enhet och rätten till privatliv är förankrad i internationell rätt. När unga som kommit hit som barn fyller 18 försvinner i praktiken deras skydd – trots att deras verkliga anknytning finns här. Det är inte rimligt.
Sedan 2021 är tidsbegränsade tillstånd huvudregel. Syftet var att få ordning på asylsystemet. Men effekten har blivit att unga som vuxit upp i Sverige hamnar i ett byråkratiskt ingenmansland: för ”svenska” för hemlandet, för ”tillfälliga” för Sverige. De förväntas visa självständighet samtidigt som de förvägras CSN, fast jobb och trygghet. När beslut väger tyngre formalia än faktisk etablering tappar politiken kontakten med verkligheten.
Vi behöver en kursändring som förenar rättssäkerhet och trygghet:
1) Presumtion för fortsatt uppehållstillstånd för dem som kommit som barn, gått i svensk skola och saknar brottslig belastning. Efter fem–tio år i Sverige ska anknytningen väga tyngre än abstrakta formuleringar i ett beslutsbrev.
2) Rak väg till permanens för unga som tar examen och jobbar inom bristyrken – som vård och omsorg. Att utvisa dem vi utbildat är dyrt, cyniskt och kortsiktigt.
3) Skärp insatserna mot dem som faktiskt begår brott – oavsett medborgarskap. Snabbare lagföring, tidigare sociala insatser, bättre skolresultat och konsekventa påföljder är effektivare än symbolpolitik.
4) Sluta splittra familjer där det inte finns tungt vägande skäl. Barn som kom hit med sina föräldrar ska inte förlora sin rätt att stanna bara för att de fyller 18.
Det är talande att samma politiska debatt som vill skärpa ”vandelskrav” för medborgarskap knappt berör att många grova ungdomsbrott begås av personer som redan är svenska medborgare. Stramare medborgarskapsregler stoppar inte en 16-åring med pistol. Däremot kan de användas för att avvisa unga vuxna som levt skötsamt i Sverige i ett decennium. När ”ordning och reda” reduceras till symbolpolitik slår vi nedåt – samtidigt som verkliga problem lämnas olösta. Sverige och Uppsala förtjänar bättre.
Frågan är i grunden moralisk: Vilka människor vill vi ha i Sverige? Den som investerat år av sitt liv i språk, studier och arbete, som redan är en del av vår gemenskap – eller den som bryter ned samma gemenskap? När politiken belönar fel beteenden förlorar vi alla: den utvisade, kvarvarande familjer, arbetsgivare och skattebetalare.
Tina är inte ett fallnummer. Hon är en ung kvinna som vill bidra i välfärden. Låt henne stanna. Och låt lagarna spegla det samhälle vi säger oss vilja bygga: rättssäkert, medmänskligt och tryggt – med tydliga krav på den som bryter mot våra lagar, och en tydlig väg in för den som gör rätt.