Medborgarskap, ungdomsbrott och politikens svek

De flesta förslag som nu läggs fram om skärpta krav för medborgarskap, vandelskontroller och hårdare tag mot kriminalitet fanns på bordet redan för 25 år sedan. Men då ville ingen lyssna.

Nu ser vi resultatet: dåtidens barn är dagens kriminella — och många av dem har egna barn som är på väg in i samma liv. Det handlar inte om tillfälliga gäster i Sverige. Det handlar om personer som i de allra flesta fall dessutom är svenska medborgare.

Många av de värsta våldsbrotten i dagens Sverige utförs dessutom av ungdomar under 18 år — ofta med svenskt medborgarskap från födseln. De påverkas inte alls av de nya lagförslagen om skärpta krav för medborgarskap. Och ännu viktigare: de kan inte heller få sitt medborgarskap återkallat. Vad gör vi då?

Moderaternas retorik — "Välj att inte begå brott" — innehåller en kärna av sanning. Ja, människor har ansvar för sina handlingar. Ja, det ska få konsekvenser att begå brott. Men kriminalpolitik måste vara mer än signaler. Den måste kunna lösa de verkliga problemen.

Vi behöver skarpa krav för medborgarskap — men vi behöver också inse att medborgarskapet inte skyddar samhället från brott. Den som är född och uppvuxen i Sverige, med svenskt medborgarskap, kan fortfarande skjuta ihjäl en jämnårig på en gångbana i Uppsala eller Stockholm.

Att ställa krav på den som vill bli svensk medborgare är både rimligt och nödvändigt. Har man begått grova brott får man ta konsekvenserna — även när det gäller möjligheten att bli svensk medborgare. Men det räcker inte.

Vi måste också tala klarspråk: Sverige har inte hamnat i dagens situation för att vi saknat lagar. Vi har hamnat här för att politiken under decennier blundat för problemen.

De flesta av de förslag som nu diskuteras — skärpta krav på vandel, längre hemvisttid, medborgarskapssamtal, krav på egenförsörjning — var kända och diskuterade redan på 1990-talet. Då fanns varningarna. Då fanns kunskapen. Men det politiska modet saknades.

Istället valde de etablerade partierna att stoppa huvudet i sanden. Man ville inte se att kriminaliteten växte. Man ville inte erkänna att Sverige höll på att förändras.

Nu ser vi resultatet. Dåtidens barn har blivit dagens grovt kriminella. Och i många fall har de egna barn som nu växer upp i samma miljöer — och som är på väg in i samma destruktiva livsstil.

Samtidigt får vi inte blanda ihop saker.

Ja — jag tycker det är rimligt att neka medborgarskap till den som begår grova brott. Jag har inget emot att kriminalitet får långsiktiga konsekvenser. Men vi måste vara ärliga med vad detta handlar om.

Kriminaliteten i Sverige är inte ett medborgarskapsproblem.

De flesta grova brott i Sverige begås av personer som redan har svenskt medborgarskap. Många av de mest brutala våldsbrotten begås idag av ungdomar under 18 år — de påverkas inte alls av nya krav för medborgarskap. Inte heller av återkallelseutredningar.

Och även om frågan om att återkalla medborgarskap för gängkriminella och grova brottslingar nu utreds — vad händer om en 13- eller 14-åring begår sådana brott? Vem tar ansvaret? Vad blir konsekvenserna? Det är frågor som politiken ännu inte vågat ge svar på.

Att neka medborgarskap till gängkriminella kan vara en rimlig markering. Men det kommer inte att lösa Sveriges problem med brottslighet.

Det som krävs är politisk ärlighet och långsiktiga åtgärder som går bortom symbolpolitik.

Vi måste våga se verkligheten som den är — även när den är obekväm. Annars riskerar vi att fortsätta bekämpa fel problem — medan våldet fortsätter att växa mitt ibland oss.

Frågan jag vill ställa till dagens politiker är enkel:

Om ni verkligen vill stoppa kriminaliteten — vad tänker ni göra åt alla de ungdomar som redan har svenskt medborgarskap och som i dag begår grova brott i våra städer?

Vilka åtgärder tänker ni sätta in för att hindra att deras barn växer upp till nästa generation av gängkriminella?

Medborgarskapet kan aldrig bli en frisedel från ansvar — men brottsbekämpning måste handla om mer än symboler och signaler. Den måste handla om verkliga lösningar.

Och viktigast av allt:
Vågar våra politiker ta det ansvar som krävs – eller ska vi fortsätta låta både vänster- och högerpopulism hålla oss kvar i ett utanförskap som bara växer?