Sedan folkomröstningen 2003 har Sverige stått utanför euron. Då dominerades debatten av känslor: rädslan för att förlora kontrollen över ekonomin, att löner och bidrag skulle betalas ut i en främmande valuta och att EU:s inflytande skulle bli för stort.

Men det är viktigt att minnas vilka som satte tonen. Det var inte Sverigedemokraterna – de var inte ens i närheten av en riksdagsplats. I valet 2002 fick SD bara 1,44 procent av rösterna — precis där deras euroargument fortfarande hör hemma. Nej-sidan leddes av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som målade upp euron som ett hot mot A-kassan, lönerna och svensk självständighet. Vänsterpartiets kampanj handlade om att "vi vill ha lönen i kronor – inte A-kassan i euro." Det var vänsterpopulism – inte realism.

Idag möter Sverige en helt annan ekonomisk verklighet. Kronan är strukturellt svag och har under lång tid tappat i värde gentemot både euron och dollarn. Det är inte en tillfällighet – det är ett mönster. Vi betalar mer för importerade varor och får mindre betalt för det vi exporterar. Det handlar inte om ideologi – det handlar om hushållens köpkraft och industrins konkurrenskraft.

Samtidigt pågår ett globalt skifte. USA:s Inflation Reduction Act har skapat en ny spelplan för investeringar, och EU svarar med sin Green Deal Industrial Plan. Länder inom eurozonen får del av stabila finansieringsvillkor och valutatrygghet. Sverige, som står utanför, har svårt att matcha det.

Det är inte bara storpolitik – det är vardagsekonomi. Kronans försvagning märks i matpriser, teknik och elräkningar. Våra exportföretag får sämre betalt och investerare ser den svenska kronan som osäker. Resultatet? En försvagad ekonomi i en värld som söker stabilitet.

Små euroländer som Finland och Estland har klarat sig bättre genom att vara en del av samarbetet. Sverige – ett av världens mest exportberoende länder – står kvar vid sidan och blir allt mer sårbart.

Och vi lurar oss själva: Riksbanken agerar "självständigt", men följer i praktiken ofta ECB:s linje. Vi påverkas redan av eurozonens penningpolitik – men har inget inflytande över besluten.

Euron är i dag lika mycket en säkerhetspolitisk fråga som NATO var i fjol. Det handlar om vår ekonomiska stabilitet och om Sveriges roll i Europa. När Sverige gick med i NATO gjorde vi det via riksdagen – inte via folkomröstning. Av samma skäl bör vi kunna fatta beslut om euron: det är en framtidsfråga som kräver ansvar, inte folklig symbolik.

Det mest intressanta i dagens eurodebatt är kanske ändå tystnaden från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Deras gamla nej-argument lever nu vidare — men förs fram av Sverigedemokraterna. SD har i praktiken tagit över deras linje: att hålla Sverige utanför euron av symboliska skäl, trots att verkligheten förändrats totalt.

Det ironiska i dagens debatt är att vi nu ser en märklig allians mellan vänsterpopulism och högernationalism. Argumenten från Vänsterpartiet och Miljöpartiet om hotade löner och A-kassan har nu adopterats av Sverigedemokraterna — partiet som säger sig stå för ekonomiskt ansvar och framtidsfokus.

Men verkligt ansvar handlar inte om att låsa fast Sverige i gårdagens lösningar eller symbolpolitik. Det handlar om att rusta landet för framtiden.

Sverige behöver en politik som vågar fatta svåra beslut. Inte fler partier som tävlar om vem som bäst kan förvalta gamla rädslor. Inte fler slogans från 2003 i en värld som förändrats totalt.

Kanske är det dags att fråga: Hur länge ska Sverige stå utanför medan våra konkurrenter rustar sig med stabilare valutor och starkare samarbeten?

Och viktigast av allt:
Vågar våra politiker ta det ansvar som krävs – eller ska vi fortsätta låta både vänster- och högerpopulism hålla oss kvar i ett ekonomiskt utanförskap?