Uppsala kommun har nu tecknat kontrakt med entreprenören Nyab-Azvi om bygget av spårvägen. Men det som framställs som en milstolpe döljer i själva verket flera allvarliga risker – både ekonomiska, juridiska och demokratiska. Kontraktet är undertecknat, men vad projektet faktiskt kommer att kosta vet ingen. Den slutliga prislappen ska fastställas först om ett år. Hur kan en kommun teckna ett miljardavtal utan att känna till notan?
Modellen kallas för samverkansentreprenad i två steg. Först ska entreprenören tillsammans med kommunen ta fram bygghandlingar och sätta ett pris. Sedan, om parterna är överens, går projektet vidare till byggfas. Men om kommunen inte accepterar priset, säger man, så kan man byta entreprenör.
Det är en teoretisk möjlighet – men i praktiken en farlig illusion. Att byta entreprenör i ett så stort och komplext projekt är extremt svårt och skulle kunna försena projektet med ett eller två år. Risken för att staten då kräver tillbaka statsbidraget är mycket stor. Dessutom har det företag som genomför projekteringen ett enormt informationsövertag och kan indirekt styra kostnadsbilden. Att tro att man enkelt kan släppa in en ny aktör i det skedet är naivt – och det kan kosta Uppsalaborna hundratals miljoner i förlorad tid, ökade kostnader och nya upphandlingar.
Kommunen säger också att det nu är bråttom att komma i gång med bygget, eftersom projektet annars riskerar att inte stå klart i tid. Man talar om “tight tidsplan” och hotet om att förlora statsbidrag om spårvägen inte är färdig i slutet av 2029. Men varför bygger man då innan alla nödvändiga tillstånd är klara?
Miljöprövningen av Ultunabron är ännu inte avgjord. Överklaganden av samtliga detaljplaner ligger fortfarande på domstolens bord. Artskyddet för cinnoberbaggar är inte löst – och enligt kommunen måste man till och med kunna visa att åtgärderna för arten gett effekt innan man kan gå vidare. Trots det överväger man att börja bygga genom Rosendal redan nu.
Det är minst sagt ett risktagande. Vad händer om domstolen säger nej? Vem bär då ansvaret för ett halvfärdigt projekt – och för de miljoner som redan hunnit grävas ned i marken?
Kommunen hänvisar också till att spårvägen skulle vara ett krav från staten, kopplat till utbyggnaden av järnvägen till Bergsbrunna. Men detta stämmer inte. Något sådant krav finns inte i fyrspårsavtalet. Det är kommunen själv som kopplat ihop dessa projekt – inte staten. Ändå upprepas detta påstående gång på gång i debatten, som om det vore en förutsättning för att få statlig medfinansiering. Är det ett medvetet försök att avleda ansvar?
Lika oklart är det vad som egentligen gäller kring de avtal den politiska majoriteten hänvisar till med Uppsala universitet och SLU. Flera företrädare har upprepat att universiteten står bakom projektet – men vad betyder det i praktiken? SLU har visserligen tecknat mark- och rådighetavtal som möjliggör byggnation på deras mark, men det är tekniska villkor – inte politiskt stöd. Uppsala universitet har ett generellt samverkansavtal med kommunen, men inga kända åtaganden kopplade till spårvägsbygget. Frågan är om universitetens namn används i debatten mer som symbolisk legitimitet än som faktiska parter i projektet.
Till sist kvarstår den grundläggande frågan: varför väljer kommunen en entreprenadmodell där man först binder upp sig och sedan hoppas på att priset ska bli rimligt? Det låter som en variant av OPS-lösningar, där privata aktörer ges stort inflytande men där det offentliga bär hela risken.
Att påbörja ett så omfattande bygge utan kända slutkostnader, innan miljödomar är klara, och med motstridiga budskap om statliga krav och akademiskt stöd – det är inte att ta ansvar. Det är att spela ett högt spel med skattebetalarna pengar.
Det är inte bara modellen som brister – det gör även det politiska ledarskapet. Att underteckna miljardkontrakt utan känd kostnad, att trotsa domstolsprocesser, att förvanska fakta om statens roll och att vilseleda medborgarna om stöd från universiteten – det är tecken på maktutövning utan respekt för vare sig ekonomi, rättssäkerhet eller demokratisk insyn. Det är inte ansvarsfullt ledarskap. Det är ett svek mot Uppsalas invånare – och en påminnelse om hur långt makten kan gå när ingen vågar säga ifrån.