Sverige betalar – Norge slipper rösta – Ungern bromsar. EU måste värna marknad, rättsstat och demokrati.
Jag är för både EU och euron. Just därför måste vi tala klarspråk om det som skaver. Sverige är en tydlig nettobetalare. Det är i grunden rimligt – rika länder bär mer av kostnaden så att den inre marknaden fungerar och klyftor kan minska. Men när solidariteten inte kombineras med ansvar, rättsstat, mänskliga rättigheter och demokratiska spelregler tappar systemet legitimitet.
Ta Norge. Landet står utanför EU men inne i den inre marknaden via EES. Det betyder full tillgång till handel och regler – men utan rösträtt när reglerna utformas. Norge betalar visserligen till europeiska program genom EES- och Norge-bidragen, men de ”importerar” EU:s lagar utan inflytande. Sverige betalar mer – men vi har också rösten vid bordet. Den skillnaden ska vi värna, inte slarva bort.
Ett större problem är när nettomottagare av EU-medel bromsar unionen i avgörande lägen. Ungerns regering har vid upprepade tillfällen hotat eller använt veto, bland annat kring långsiktigt stöd till Ukraina. När ett land kan utnyttja vetorätten för att förhandla om egna utbetalningar försvagas EU:s trovärdighet – och svenska skattebetalare ser med rätta frågande ut. Solidaritet kan aldrig vara enkelriktad, och den kan aldrig frikopplas från respekten för fria medier, oberoende domstolar och grundläggande rättigheter.
Det är också dags att tala klarspråk om Ungern. Ett land som tar emot miljarder men monterar ned fria medier, pressar civilsamhället och använder vetot som påtryckningsmedel kan inte samtidigt inkassera solidaritet. Frys utbetalningar tills rättsstat och pressfrihet återställs – och överväg att stoppa rösträtten i rådet (artikel 7) om mönstret fortsätter. Den som bryter mot unionens värden ska inte kunna bromsa unionens beslut.
Ungern är värst – men inte ensamt. Polen under den förra regeringen politiserade domstolar och pressade medier, Slovakien under Fico har rört sig i en oroväckande riktning, och Bulgarien samt Rumänien brottas fortsatt med korruption och svag rättsstat. Just därför blir Ungern ett testfall: kan EU faktiskt försvara sina grundvärden när medlemsländer glider bort från demokrati och mänskliga rättigheter?
Vi behöver tre reformer som förenar rättvisa, effektivitet och europeisk sammanhållning:
1) Villkorad budget – pengar mot principer. Mer EU-medel till gemensamma investeringar (forskning, energi, Ukraina) och hårdare rättsstatskrav. Bryter ett land mot mänskliga rättigheter eller domstolars oberoende fryser pengarna – i praktiken, inte bara i teorin.
2) Mindre veto, mer beslutskraft. Inför kvalificerad majoritet i fler utrikes- och säkerhetsfrågor. EU kan inte låsas av ett enda regeringskansli. Samarbete får inte bli gisslanpolitik.
3) En svensk Europalinje som håller. Sverige ska driva en fungerande inre marknad, euron och en värdebaserad union. Vårt ”ja” måste bygga på att EU levererar: tydliga regler, rättvisa villkor, budgetdisciplin – och försvarar demokrati och mänskliga rättigheter.
Det här är inte ett argument för att lämna, tvärtom. Som övertygad Europavän vill jag att unionen står starkare: ekonomiskt, säkerhetspolitiskt och värderingsmässigt. Alternativet – att blunda för systemfel och värdeglidningar – gynnar bara de krafter som vill försvaga EU inifrån. Jag vill något annat: ett EU som kan förklara för svenska medborgare varför avgiften är värd det – därför att samarbetet inte bara ger tillväxt och jobb, utan också skyddar demokratin och våra fri- och rättigheter.
Solidaritet ska gå hand i hand med ansvar. Marknad med rättsstat. Budget med demokrati. Då håller Europa.