Från tyst acceptans till tydligt ansvar - dags för en ny berättelse om mångkultur och inkludering

Frågan är inte *om* vi ska ha mångkultur – utan *hur* vi formar den. Sverige är redan ett mångkulturellt land. Det är inte ett framtidsscenario – det är nuet. Våra arbetsplatser, skolor och bostadsområden speglar detta varje dag. Men mångkultur är inte självspelande. Den måste byggas på gemensamma ramar och ömsesidighet.

Världen över ser vi exempel på både lyckad och misslyckad mångkultur. Kanada har blivit ett exempel på hur tydliga ramar, gemensamma språkkrav och stark medborgarskapskultur kan integrera människor från hela världen. I Frankrike däremot har bristen på tillit och strukturell inkludering skapat sociala spänningar i förorter som drabbas av både arbetslöshet och kriminalitet. I Sverige är skillnaderna tydliga: medan vissa delar av Malmö och Södertälje präglas av parallella samhällen och låg tillit, har andra orter lyckats bättre med att skapa lokal sammanhållning och gemensam framtidstro.

Det är dags att byta begrepp. Integration signalerar att "någon ska anpassas" till något bestående. Inkludering handlar istället om att alla – både majoritet och minoritet – tillsammans formar ett gemensamt samhälle. Det handlar om rättigheter och skyldigheter, om delaktighet och gemensamt ansvar.

Problemet är att nästan alla riksdagspartier hittills undvikit att definiera vad som faktiskt inte fungerar. Rädsla för att uppfattas som invandrarfientlig eller "mot mångfald" har lett till tystnad. Samtidigt har andra krafter, inte minst Sverigedemokraterna, utnyttjat detta vakuum – genom att peka ut mångkultur som roten till alla problem, utan att erkänna att problemen ofta bottnar i misslyckad politik, inte i människors ursprung.

SD:s retorik bygger på att återställa en homogenitet som aldrig funnits. I verkligheten lever vi redan i en mångfald. Men den kan bara fungera om vi tydligt definierar vilka gemensamma spelregler som gäller. Där har de traditionella partierna ett stort ansvar – men de har gång på gång abdikerat från det ansvaret.

Det finns också en annan ytterlighet – de som drömmer om öppna gränser utan att ta ansvar för hur samhället ska bära konsekvenserna. Även detta är ett svek, särskilt mot de människor som kommer hit och hoppas på en fungerande framtid men istället möts av segregation och hopplöshet.

Mångkultur kräver något mer än bara tolerans. Det kräver tydlighet. Ett gemensamt språk i offentliga sammanhang. En stark rättsstat. Respekt för jämställdhet och frihet. Och inte minst: förväntan på att varje individ ska bidra – inte stå vid sidan.

Vi måste tala klarspråk. Mångfald i sig är inte problemet. Problemet uppstår när samhällen inte klarar av att hantera mångfalden. När politiken duckar, när segregationen växer, och när ansvarsfördelningen blir otydlig. Då skapas grogrund för både extremism och polarisering.

Sverige behöver en ny berättelse om mångkultur – inte som ett hot, utan som en möjlighet. Men det kräver ärlighet, mod och ledarskap. Vi måste våga se vad som fungerar och vad som inte gör det. Och vi måste våga prata om krav, skyldigheter och delat ansvar utan att fastna i etiketter.

Så frågan är:
Ska vi fortsätta låta ytterkanterna definiera samtalet – eller vågar vi tala klarspråk om hur vi bygger en inkluderande framtid, där mångfald blir en styrka på riktigt?